Mitt första besök på Östermalmshallen var för snart 35 år sedan. Jag var tio år och min pappa och jag var i Stockholm på affärsbesök. Fransson på SJ Resebyrå bjöd på besök på nya Arlanda inrikesterminal och middag på Grand hotell. Varför jag var med vet jag än inte idag, varför pappa som hade byggmaterialhandel i lilla Kalmar och knappast var storkund av affärsresor var bjuden, förstår jag inte heller. Men där var vi, inrikesterminalen skulle vara en tyst flygplats, man skulle titta på skärmar istället för att lyssna på utrop. Det var framtiden sa Fransson.

Av middagen på Grand hotell minns jag bara mitt möte med Carola. Jag stod i receptionen för att få gratis brevpapper med Grands logga på. Jag samlade på brevpapper från hotell, något skulle man ju samla på, klistermärken, filmisar, Pokemonkort, 10-åringar samlar på saker, jag samlade på detta. Carola stod i receptionen och pratade i telefon, en fast lina, med sladd som slutade innanför receptionsdisken. Jag väntade på brevpapper och hon stod bredvid. Vi var alltså båda fast vid disken.

Carola plockar upp en penna och är, mitt i samtalet, redo att skriva på mitt brevpapper. Varför skulle annars en 10-årig tjej be om papper i receptionen? Helt logiskt, jag ger dig det, Carola. Precis när hon ska skriva på mina papper, drar jag dem till mig och säger Nej tack, och går. Jag minns det 35 år senare, det gör säkert även Carola! Det ingick liksom inte i mitt samlande att det skulle stå något på hotellpapprena!

Vi bodde inte på Grand. Det var inte del av Franssons muta. Vi bodde på familjens standardställe i Stockholm,  Drottning Viktorias Örlogshem. Ett billigt, enkelt och helt ok hotell, mitt i stan, men egentligen avsett för personer kopplade till marinen. Min bror hade hittat detta när han låg i flottan. I mån av rum fick, kanske får, även privatpersoner logera på Örlogshemmet. Så det gjorde jag och min pappa. Frukost ingick dock inte. Och det är här Östermalmshallen kommer in. Vi åt frukost på Tysta Mari, vi var först på plats i hallen och beställde ostgiffel och apelsinjuice. Giffeln var täckt med svarta vallmofrön och juicen nypressad.

Exakt likadana gifflar ligger i Tysta Maris disk 35 år senare, samma svarta vallmofrön. Mycket smör, inga grönsaker och grevéost. Jag har i princip inte varit i Östermalmshallen de senaste 35 åren, mer än ett par enstaka gånger. Men den senaste månaden har jag faktiskt varit där varje vecka. Köpt bröd, ost, laxsmörja och idag slå till på lunch. När jag slutade på mitt jobb fick jag ett presentkort med en stor summa av företaget, på Östermalmshallen. Väldigt trevlig present, men bara en tillfällighet att jag den senaste månaden haft vägarna förbi, det kommer jag inte att ha på mycket länge och presentkortet är bara giltigt ett år. Det gäller alltså att utnyttja kortet till max om jag ska hinna göra av med hela summan. Det finns ju ett begränsat antal humrar man kan köpa, eller?

Giffeln ser lite trist ut där den ligger på nedersta hyllan. Jag höjer blicken, fastnar för räkmackan. Istället för juice tar jag ett glas vitt. Tysta Mari är fullt av tanter och gubbar, en av dem Uggla, och alla känner varandra. Det är tjena hit och tjena dit. Gifflarna ligger orörda på sin plats. Det har inte hänt så mycket här sen sist, tiden står stilla i Östermalmshallen. Men en del har hänt med mig sen jag var här som 10-åring.  Kanske ska jag be Uggla om en autograf på Tysta Maris kvitto? Bara för att?

Jag undrar vad som händer med Östermalmshallen när de snart stänger, flyttar till torget, för renovering. Framförallt vad händer när de sen ska öppna det nya Östermalmshallen? Tysta Marie kanske blir helt stum? Gifflarna kanske försvinner till slut?

Det enda som känns viktigt för mig är att jag hinner handla upp mitt presentkort innan det går ut. Många räkmackor blir det, men ännu fler gifflar!

Jag är inte rädd för så mycket, en ganska modig person som tar mig an det mesta. Åtminstone tror jag det, tills jag står där.  Men inget är som detta, hellre svarta isiga pister, flyga paragliding över alptoppar, rollercoasters på Great America, stå på en scen framför hundratals personer, lifta i Baskien, säga upp mig, föda barn ja det mesta är en baggis jämfört med detta.

Vad är det då jag pratar om som är så läskigt? Jo, längdskidåkning. Det finns ingenting som får mitt hjärta att banka av stress så som att stå på dessa tändstickor till skidor. Benen skakar bara jag ser en lutning. Och mycket riktigt, så klart jag ramlar.  Inte på sidan, utan rakt framåt med näsan centimeter från skidspetsarna. Eller bakåt. Som en liten leksaksclown som ramlar framåt och bakåt, framåt, bakåt utan stopp. Det är jag på längdskidor.

Min östersundsfödda väninna tog ut mig på en tur. För Viktoria är längdåkning som att cykla, alla kan. Inte jag. Vi tog några glada selfies innan vi gav oss ut, eller rättare sagt hon gav sig ut. Jag ramlade så många gånger innan vi ens nått spåret att till och med hon förstod att det inte skulle sluta väl. Tårögd, frustrerad och arg på mig själv. Så blir jag när jag inte kan åka. Hur kan det vara så svårt? Hur?

Jag såg filmen ”Trevligt folk”, en underbar film (tv-versionen är alldeles för lång, se filmen istället) om de somaliska killarna i Borlänge som lär sig att åka skridskor för att delta i Bandy-VM för Somalia. Jag led med dem när de tog sina första skär på isen. De ramlade och de slog sig, men de fortsatte och fortsatte. De hade ett mål, ett tydligt och klart mål, som de lyckades uppnå. Helt fantastiskt.

Vad är då mitt mål med skidandet? Varför vill jag, vid 44 års ålder, lära mig att åka skidor? Något som jag före 43 års ålder gjort två gånger i mitt liv, varav en gång med östersundsväninnan. Det är definitivt inte Tjejvasan som är målet, det är ju en utopi. Precis som det aldrig var maraton när jag började springa, eller triathlon som var målet när jag började crawla.

Målet är mycket enkelt, eller åtminstone trodde jag att det var enkelt, jag börjar mer och mer tvivla på att jag kommer att kunna åka mer än runt, runt på en preppad idrottsplan. Målbilden är mer en drömbild. Jag går helt enkelt på tur i fjällen. Solen gnistrar i snön och utsikten över fjälltopparna är milsvid. Jag har kaffe, ostmackor och en apelsin i ryggan. Jag har gott sällskap, kanske Viktoria, kanske hela familjen.

Fördelarna med längdskidåkning är så många, förutom närheten till naturen och motionen är det enkelheten. Som inbiten nedförsåkare är jag trött på tung utrustning, liftköer, trängsel i toppstugor, dyra liftkort och stugor. För att inte tala om alpresor som kostar mer för en familj än insatsen till en mindre sommarstuga. En alpresa som lika gärna kan sluta i att man spelar kort på ett café, för att det numera mest regnar i backarna. Ändå blir jag sjukligt avundsjuk på de som åker till Alperna. Min barndoms sportlov som jag så innerligt vill uppleva igen.

Surt sa räven. Så för att trycka undan min avundsjuka, distanserar jag mig helt från utförsåkningen. Vägrar att sätta mig i klorna på girig skidmogul ännu en vecka för att få åka i halvdanna backar, och satsar på längdskidåkningen, där jag känner mig fri från måsten och kan stå där uppe på fjälltoppen i solgasset och bara njuta.

Om det inte vore för det där förbannade spöket i huvudet som tagit över hjärtslag och benmuskler. Som gör att jag är livrädd för att fastna i spåren, inte kunna stanna och styra mina skidor så som jag kan när jag åker slalom. Jag ramlar och slår mig, både mentalt och fysiskt. Det gör ont att åka längd.

Det finns bara en utväg. Att gå en kurs. Jag ska nog lära mig detta, också. Och jag är så innerligt glad att första lektionen går på Stadion, inte en lutning i sikte, bara runt, runt på en preppad idrottsbana. Sen kommer jag upp till dig Viktoria , då ska vi dra upp på fjället och äta apelsiner i solgasset! (Möjligen tar jag av mig skidorna och går ner, jag lovar inget!)

Låt vardagsbesluten vara mindre planerade, kontrollerade och mer bejakande.

En av grundstenarna i improvisationsteater är att säga ja, att bejaka medspelarnas förslag. Det låter som om det finns något filosofiskt tänk bakom strategin, men i impro handlar det helt enkelt om att inte döda scenen

Ska vi köpa korv?

Ja, vi köper massor av korv.

Ja, vi köper en hel korvkiosk.

Ja och så ger vi korven till ett dagis.

Ja då blir barnen glada och går hem till sina föräldrar som haft en jobbig dag och är jätteglada för att de fick korv.

Och så vidare… (Vill bara påpeka att jag just improviserade den här lilla korvscenen. )

Samma scen utan bejakande medspelare:

Ska vi köpa korv?

Nej!

Varför inte.

Jag gillar inte korv.

Scenen är död.

Improvisationsteater är bland det roligaste som jag har gjort. Jag har aldrig skrattat så mycket som när jag höll på med det.  Det blir ju så otroligt roliga, tokiga och oväntade scener när man improviserar, och när man bejakar andras tokigheter.  Fantastiskt befriande att få säga ja till någon som kommer med det ena galnare påståendet efter det andra.

I impro finns ingen möjlighet att kontrollera och planera. Du måste gå in i scenen helt blank, du kan inte planera eller ens önska i vilken riktning scenen tar, eftersom du inte vet vad motspelaren tänker säga. Har du då en tanke i huvudet kan du inte längre genomföra den, du blir bara blockerad och kan inte respondera.

Ska vi köpa korv?

Ja, vi köper massor av korv.

Ja, vi köper en hel korvkiosk.

Ja och så ger vi korven till ett dagis.

Nej, inte till ett dagis, vi äter upp den själva!

Men då blir ju barnen ledsna?

Eh, what?

Scener behöver ju inte alltid vara så tokiga, de kan vara helt realistiska och vardagliga. De kan också utspela sig på jobbet. I ett mötesrum, en scen som vi alla känner igen, där någon föreslår något och alla säger nej och skakar på huvudet, eller tvärtom alla säger ja och kastar ur sig fler idéer, eftersom det är roligt att få bra respons. Ja, det stimulerar kreativitet, samarbetsvilja, arbetsglädje och främjar goda relationer.

Vem kan säga nej till det?

Regnet öser ner. För några dagar sedan var det minusgrader, sol och gnistrande snö på träden. Humöret sjunker i takt med att temperaturen stiger. Ett par månader till med snö hade varit underbart. Ska det vara så här nu fram till maj? En dyster prognos. Här kommer några tips på en riktig C-vitaminkur:

• Centralbadet eller något annat spa där man inte ser ut, och där det finns varm bastu och kanske lite solterapilampor.
• Bio, en film som tar dig bort. Tsatsiki bjuder på sol och värme, men det finns många filmer som värmer själen mer subtilt och långvarigt, till exempel Carol.
• Citroner och clementiner. Gör en riktig cocktail på massor av vitaminer.
• Choklad – idag är det National Chocolate Cake day!
• Coca Cola eller annan koffeindryck, bevisat uppiggande.
• Shoppa, kortvarig lycka, men att göra av med cash kan funka.
• Klä sig i glada färger, cerise är fint.
• Krypa ner i soffan och äta chips, men inte cigarr! Röka i soffan är inte bra!
• Laga mat, koka en riktigt het chili, eller curry. Till det ett glas Chianti.
• Här kommer en enkel: Gå på café, dricka cappuccino och äta croissanter!

C-vitaminer som inte funkar idag: Campa, Cykla, Cabriolet

Jag är ombedd att fundera över mina värderingar. Nu låter det som om jag blivit tillsagd att verkligen tänka igenom mina värderingar för att ompröva dem. Men så allvarligt är det inte. Min coach som jag träffar för att hjälpa mig att hitta min nya karriär gav mig i läxa att fundera över vilka mina värderingar är. Jag kände förstås att det var en svår fråga, men inte omöjlig. Det är klart att jag vet vilka mina värderingar är. Syftet med övningen, och med hela coachningen är att tratta ner min för tillfället extremt breda uppfattning om vad mitt nästa steg är, till något realistiskt.

Jag är ute med stora håven, kan tänka mig att bli skådespelerska, radioproducent, taxichaufför eller brevbärare, förena jobb med motion och friskluft. Allt låter lockande strängt taget, utom marknadschef, mitt senaste jobb. Blev erbjuden ett föräldravik på en stor revisionsbyrå, men det gick kalla kårar längs ryggraden och jag fick verkligen böja mig åt alla håll, bokstavligen, för att ta mig ur den snaran. Hade någon sett mig ta det samtalet, skulle de nog trott att jag höll på med yoga, inte pratade med en rekryteringsfirma.

Så för att kunna tratta ner skådespelardrömmar och postiljonambitioner till något mer realistiskt måste jag då alltså bland annat fundera över mina värderingar.

Jag har tänkt och tänkt, men inte en enda värdering har jag lyckats värka fram. Vad är värderingar? Enligt Wikipedia – en uppfattning om önskvärdheten hos ett visst tillstånd. Ok, jag blev inte klokare av det.

Enligt synonymlexikon – uppfattning, synsätt, åsikt, omdöme, norm. Det känns lite lättare, men ändå vad har jag för uppfattningar, åsikter? Väldigt många, förstås, men om jag ska tänka värderelaterat? Jag är för människors lika värde, jag tycker inte om krig, jag värnar om miljö och natur och så vidare. Det känns väldigt korrekt och ganska givet. Men så långt har jag kommit att jag inte vill arbeta på företag som gör cigaretter, men däremot kan tänka mig Vin&Sprit, vad säger det om mig. Tror inte att jag passar i en frivillig organisation eller NGO. Som min coach uttryckte det att då ska man ha en väldigt human sida. Jag känner mig inte som en överdrivet human person. Intressant värdering att komma med, jag är inte human.

Det kanske slutar ändå med att jag måste ompröva mina värderingar, trots allt. Kan nog vara nyttigt så här mitt i livet. Inser att min läxa inte kommer att bli klar i tid, nästa möte med coachen är i om en timme!

Här kommer ett vardagstips i sann husmorsklass. Hur man ska välja bio eller teater? Vem orkar eller hinner läsa en hel recension? Ofta är de långa, fyllda med invecklade metaforer och högtravande meningskonstruktioner.

Här är mitt tips: börja bakifrån. Nio av tio recensioner avslutas med en kort sammanfattning som säger ALLT. Jag ger ett par exempel från dagens tidning, DN Kultur, men vill påpeka att detta gäller alla tidningar och recensenter, även av teater.

Sex filmer recenseras idag och jag citerar här den sista paragrafen från varje text:

Steve Jobs: Om du inte dyrkar Aaron Sorkins dialoger , eller tältar utanför Applebutiken varje gång en ny Iphone släpps, finns det ingen anledning att se den här filmen. (Tack bra då vet jag)

The big short: Kvitto: fem Oscarsnomineringar. ”The big short får mig att tänka att vi måste tala mer om svensk films brist på oförvägenhet. (Oförvägenhet – vad är det för jäkla ord, vad sägs om mod? Men jag tolkar det som positivt för filmen)

The 5th wave: ”The 5th wave” med uppföljare kommer att dra in sina pengar, men den kommer inte att få samma genklang in tweeniepubliken som de mer fantasifulla och pretentiösa föregångarna. (Går alltså bort)

Martha & Niki: ”Martha & Niki” är betydligt smartare än så, den vågar bevara lite hemligheter, den lämnar lagom mycket till fantasin och ger stort berättarutrymme åt dansarnas konstnärliga uttryck. (Topp – bokar)

Youth: Det ryktas att han ska filma in sin skitiga, kaotiska födelsestad Neapel nästa gång. Det är nog en bra idé om hans filmer inte ska bli en del av sortimentet i lyxhotellens souvenirbutiker. (Anar en viss plastig, tillpassad snyftare?)

Sällskapet – El Club: Pablo Larraín både vill och lyckas gestalta andlig nöd så att man bokstavligen får andnöd av filmen. Men det alltmer entoniga berättandet och bristen på ett riktigt starkt slut gör ”Sällskapet – El club” till en intressant men väl distanserad upplevelse. (Nja)

Ett ännu snabbare och effektivare sätt att slippa läsa recensionerna: Poängsättningen!

Så är jag inne på tredje veckan som helt arbetslös. Arbetslös, ordet klingar alltid lite illa och jag kan inte identifiera mig med det. Att inte ha ett arbete, det stämmer ju, men jag är inte arbetslös. Sällan har jag varit så stressad. Jag hinner inte med hälften av vad jag skulle vilja göra. För det finns saker som jag tycker är viktiga att göra nu när jag inte har ett jobb att gå till, ingen inkomst att bidra med. På mitt schema står följande, utan inbördes prioritering:

• Jag måste komma ut varje dag, få röra på mig, få luft i lungorna och cirkulation i benen. Om jag inte kommer ut minst en halvtimme varje dag blir jag rastlös. Om jag inte lämnar hemmet en stund varje dag får jag krypningar i ryggraden och blir på dåligt humör, känner mig instängd. Men det är inte svårt att förverkliga. Den här vintern är gnistrande kall. Solen skiner varje dag och att pulsa fram i snön, med eller utan skidor, fort eller långsamt är en ynnest och jag njuter fullt ut. En halvtimme räcker inte, det blir lätt en, en och en halv timme. Om vädret är dåligt kan jag ta ett pass yoga hemma på mattan. Sträcka ut kroppen och få en stund där jag inte tänker på något.
• Hushållsarbete. Jag börjar morgonen med plock. Plocka in och ut ur diskmaskin, plocka saker som ligger strödda, plocka in och ut tvätt ur lådor och maskin. Bädda, dammsuga, tömma sopor. Vanligt hushållsarbete, sådant som förut gick mellan allt annat, av farten, tar nu lätt en timme varje morgon. På eftermiddagen börjar jag fundera på maten, måste handla lite och börja förbereda. När gjordes det förut?
• Efter plocket, motionen och påklädning börjar klockan närma sig 10.30-11.00. Jag är noga med att inte sätta mig vid datorn utan att ha klätt på mig och borstat tänderna. Om jag ska känna mig seriös vid datorn, måste jag vara presentabel. Så till slut hamnar jag framför datorn. Först måste jag ta itu med inkomna meddelanden på alla kanaler. Jag betar av de privata på Instagram, Facebook, Whats app och hotmail för att närma mig gmail där jag har mina jobbmail och Linkedin. Däremellan skannar jag Resume, Dagens Media och DN, som en övergång mellan privat och jobb. Väl på jobbsidan, finns det alltid något från A-kassan att besvara (de har så många invändningar och synpunkter, jag tror att de gör allt för att försvåra för folk att berättigas a-kassa), sen skannar jag jobbsökarsidor, rekryteringssajter etc för att torrt konstatera att det finns ingenting för mig.
• När det inte finns annat att göra, vilket det oftast finns så arbetar jag med mitt skrivande. Man kan säga att jag gör det baklänges. Jag började med att skriva ett skelett till en bok som jag nu har på remiss hos en väninna som jobbat på förlag. Med den goda ursäkten kan jag inte skriva mer på det projektet förrän hon kommit med utlåtande och rekommendationer. Så jag beslutade mig för att skriva 1-2 noveller i veckan. På tre veckor har det blivit en. Alla goda idéer som kommer upp i huvudet just när jag ska somna, eller på mina motionsrundor…poff som borblåsta vid datorn. Så nya strategin är att bara skriva, vad som helst, prova nya former, som denna text. Bara jag skriver. Varför? För att alla frågar hur det går med skrivandet! Helt mitt eget fel, eftersom det var det som blev min ursäkt för att säga upp mig. Vem säger upp sig från ett mycket välavlönat jobb, med stor frihet, bra arbetskamrater, på cykelavstånd, med lagom många resor och inga större krav utan att ha något annat? Det gjorde jag, men insåg snart att ingen accepterade det, så jag tog till mitt skrivande som ursäkt. Visserligen inte helt osant, men jag är inte så naiv att jag tror att författare är mitt nya yrke, att skriva är bara en bonus ett tidsfördriv ett sätt att samla tankar på papper och att utvecklas. Inte ett jobb. Men jag kan nu med halvgott samvete säga att jag skriver till de som frågar.
• Nätverkande. Förutom att gå till coachen och marknadschefsnätverket, så skapar jag mitt eget nätverk. Jag bokar in lunch och fika med kompisar, gamla kollegor som jag inte sett på åravis och andra som jag har glädje av (inte bara nytta det vore förmätet), folk jag gillar helt enkelt och som jag vill träffa för att de är kloka, roliga och inspirerande på olika sätt. Detta tar tid. En lunch i stan tar mig tre timmar av dagen. Men det är viktigt. Viktigt att vidga nätverket, inte bara ur jobbsynpunkt, utan för att se och träffa nya personer som alla har något att bidra med. Bara det att få komma upp på någons kontor och ta en kaffe, se hur det ser ut på andras arbetsplatser, höra om andras resor i livet vidgar perspektiv.
• Någon gång mellan 14-15 kommer barnen hem. Då lägger jag ner allt. Då äter vi mellis, gör läxor, tittar på ett avsnitt vi missat, handlar nya vinterskor, eller bara är. Att vara hemma när barnen kommer hem är en investering. De berättar saker de precis varit med om innan det faller dem i glömska, vad de tänkt på vägen hem, vad de vill äta till middag innan det redan är för sent att handla. Kanske min viktigaste uppgift just nu, med två barn på väg in i tonåren?

Så arbetslös, det är jag inte, inte en sekund. Jag är igång från 7.15 till dagen är slut. Jag jobbar på, tar mig framåt. Låter processen ha sin gång och är övertygad om att jag snart, nästa vecka eller om ett år, kommer att ha hittat fram. Kommer inte att forcera utan låta ödet och tryggheten att ha självinsikt visa vägen. Om jag kommer i mål? Aldrig!

Vad händer om jag får ett jobb som jag inte kan avstå, imorgon? Vad händer med allt det ovan, det som känns viktigt i min vardag idag? Vad gör alla de som inte har fått tre månaders paus mitt i livet, som bara kan göra det ovan inklämt en kväll eller helg? Jag är privilegierad som får den här tiden hur kort eller lång den än blir.

Visst handlar det om val. Det handlar om att hela tiden göra val, prioritera, balansera och kapitulera. Det är ett krig med sig själv man inte kan vinna. Fredligt ta steg för steg, dag för dag, inse att förutsättningar förändras och man kan inte gräma sig över det man inte kan eller får, bara utgå ifrån nu och vad som är möjligt i denna stund.

Ett beslut som verkligen påverkar vardagen!

Ibland när man hör talas om något för första gången så börjar det plötsligt dyka upp överallt. Det kan vara ett nytt uttryck, en person, musik, mode eller ett fenomen.  Det jag uppmärksammat nu är att fler och fler säger upp sig. Bara så där, utan någon plan och utan ett nytt jobb.

För inte så många år sedan var det inte aktuellt att säga upp sig utan att ha ett nytt arbete. Det var allmänt känt att ett nytt jobb var lättare att få om man redan hade ett. Men något har hänt. Än den ena än den andra säger tack och adjö. Många har varit länge på sina arbetsplatser, men inte alla. Det går inte att se en röd tråd. Förutom möjligen att de flesta är i åldersspannet 40-50, eller beror det på att de flesta jag känner är i den åldern? Beror det på just åldern? Barnen börjar bli större och man är inte lika beroende av att ha en trygg anställning där man kan vabba och hämta som man vill. Är det tanken på att 50-strecket närmar sig och insikten, skräcken om att det är nu eller aldrig, som infunnit sig?

Kanske har detta alltid varit ett fenomen i den här åldersgruppen. Det kan också vara något nytt som uppstått i parallell med delningsekonomin. Inte äga bil, sommarstuga eller prylar. Man ska hyra vid behov, låna av vänner och samäga istället. En frihetskänsla som skapar mersmak. Ingen ska äga min tid eller mitt kunnande. En växande grupp frihetstörstande 70-talister blir frilansare, konsulter och egenföretagare samt välgörare. För någonstans önskar man att de tar av sin nyvunna tid och delar den med de som behöver stöd och hjälp.

Det finns också de som tror att allt kan förklaras av en ny tidsålder. New age-förespråkare pratar om Vattumannens tidsålder. De är dock inte ense om denna har inträtt eller ska inträda. Hävdar man att den började vid det magiska datumet 2011-11-11, tror man också att människor kommer att söka sig inåt och lyssna till sig själva, inte följa regler och ramar.

Oavsett varför är det fascinerande och inspirerande med alla dessa personer som varit lojala, hängivna arbetstagare under många år, som kastar sig ut och inte vet var de ska landa.

Nu råkar jag vara en av dem. Jag möter bara positiva reaktioner och uppmuntran. Jag tror att jag inspirerat flera andra, om inte att göra samma sak så åtminstone att stanna upp och reflektera. Mitt personliga beslut var också inspirerat av andra, men mycket genomtänkt och grundat. Åtminstone vill jag tro att det var det.

Men vem vet, Vattumannen kanske hade ett finger med i spelet? Det får tiden utvisa.

Välkommen till vardagsbeslut. Jag hjälper dig att ta de små besluten i vardagen. De som egentligen inte förändrar något, men som ändå måste tas.  Spagetti eller ris till middag, blå eller grön skjorta till festen, julklappar, resor, kaffesort eller ska jag träna idag?

Ofta behöver man bara ta ett beslut, komma vidare och lägga energi på det som är större och viktigare. Välkomna med din beslutsångest, jag tar beslutet åt dig!

vardagsbeslut@gmail.com

ps. svär mig fri från allt ansvar och eventuella konsekvenser