Så är jag inne på tredje veckan som helt arbetslös. Arbetslös, ordet klingar alltid lite illa och jag kan inte identifiera mig med det. Att inte ha ett arbete, det stämmer ju, men jag är inte arbetslös. Sällan har jag varit så stressad. Jag hinner inte med hälften av vad jag skulle vilja göra. För det finns saker som jag tycker är viktiga att göra nu när jag inte har ett jobb att gå till, ingen inkomst att bidra med. På mitt schema står följande, utan inbördes prioritering:

• Jag måste komma ut varje dag, få röra på mig, få luft i lungorna och cirkulation i benen. Om jag inte kommer ut minst en halvtimme varje dag blir jag rastlös. Om jag inte lämnar hemmet en stund varje dag får jag krypningar i ryggraden och blir på dåligt humör, känner mig instängd. Men det är inte svårt att förverkliga. Den här vintern är gnistrande kall. Solen skiner varje dag och att pulsa fram i snön, med eller utan skidor, fort eller långsamt är en ynnest och jag njuter fullt ut. En halvtimme räcker inte, det blir lätt en, en och en halv timme. Om vädret är dåligt kan jag ta ett pass yoga hemma på mattan. Sträcka ut kroppen och få en stund där jag inte tänker på något.
• Hushållsarbete. Jag börjar morgonen med plock. Plocka in och ut ur diskmaskin, plocka saker som ligger strödda, plocka in och ut tvätt ur lådor och maskin. Bädda, dammsuga, tömma sopor. Vanligt hushållsarbete, sådant som förut gick mellan allt annat, av farten, tar nu lätt en timme varje morgon. På eftermiddagen börjar jag fundera på maten, måste handla lite och börja förbereda. När gjordes det förut?
• Efter plocket, motionen och påklädning börjar klockan närma sig 10.30-11.00. Jag är noga med att inte sätta mig vid datorn utan att ha klätt på mig och borstat tänderna. Om jag ska känna mig seriös vid datorn, måste jag vara presentabel. Så till slut hamnar jag framför datorn. Först måste jag ta itu med inkomna meddelanden på alla kanaler. Jag betar av de privata på Instagram, Facebook, Whats app och hotmail för att närma mig gmail där jag har mina jobbmail och Linkedin. Däremellan skannar jag Resume, Dagens Media och DN, som en övergång mellan privat och jobb. Väl på jobbsidan, finns det alltid något från A-kassan att besvara (de har så många invändningar och synpunkter, jag tror att de gör allt för att försvåra för folk att berättigas a-kassa), sen skannar jag jobbsökarsidor, rekryteringssajter etc för att torrt konstatera att det finns ingenting för mig.
• När det inte finns annat att göra, vilket det oftast finns så arbetar jag med mitt skrivande. Man kan säga att jag gör det baklänges. Jag började med att skriva ett skelett till en bok som jag nu har på remiss hos en väninna som jobbat på förlag. Med den goda ursäkten kan jag inte skriva mer på det projektet förrän hon kommit med utlåtande och rekommendationer. Så jag beslutade mig för att skriva 1-2 noveller i veckan. På tre veckor har det blivit en. Alla goda idéer som kommer upp i huvudet just när jag ska somna, eller på mina motionsrundor…poff som borblåsta vid datorn. Så nya strategin är att bara skriva, vad som helst, prova nya former, som denna text. Bara jag skriver. Varför? För att alla frågar hur det går med skrivandet! Helt mitt eget fel, eftersom det var det som blev min ursäkt för att säga upp mig. Vem säger upp sig från ett mycket välavlönat jobb, med stor frihet, bra arbetskamrater, på cykelavstånd, med lagom många resor och inga större krav utan att ha något annat? Det gjorde jag, men insåg snart att ingen accepterade det, så jag tog till mitt skrivande som ursäkt. Visserligen inte helt osant, men jag är inte så naiv att jag tror att författare är mitt nya yrke, att skriva är bara en bonus ett tidsfördriv ett sätt att samla tankar på papper och att utvecklas. Inte ett jobb. Men jag kan nu med halvgott samvete säga att jag skriver till de som frågar.
• Nätverkande. Förutom att gå till coachen och marknadschefsnätverket, så skapar jag mitt eget nätverk. Jag bokar in lunch och fika med kompisar, gamla kollegor som jag inte sett på åravis och andra som jag har glädje av (inte bara nytta det vore förmätet), folk jag gillar helt enkelt och som jag vill träffa för att de är kloka, roliga och inspirerande på olika sätt. Detta tar tid. En lunch i stan tar mig tre timmar av dagen. Men det är viktigt. Viktigt att vidga nätverket, inte bara ur jobbsynpunkt, utan för att se och träffa nya personer som alla har något att bidra med. Bara det att få komma upp på någons kontor och ta en kaffe, se hur det ser ut på andras arbetsplatser, höra om andras resor i livet vidgar perspektiv.
• Någon gång mellan 14-15 kommer barnen hem. Då lägger jag ner allt. Då äter vi mellis, gör läxor, tittar på ett avsnitt vi missat, handlar nya vinterskor, eller bara är. Att vara hemma när barnen kommer hem är en investering. De berättar saker de precis varit med om innan det faller dem i glömska, vad de tänkt på vägen hem, vad de vill äta till middag innan det redan är för sent att handla. Kanske min viktigaste uppgift just nu, med två barn på väg in i tonåren?

Så arbetslös, det är jag inte, inte en sekund. Jag är igång från 7.15 till dagen är slut. Jag jobbar på, tar mig framåt. Låter processen ha sin gång och är övertygad om att jag snart, nästa vecka eller om ett år, kommer att ha hittat fram. Kommer inte att forcera utan låta ödet och tryggheten att ha självinsikt visa vägen. Om jag kommer i mål? Aldrig!

Vad händer om jag får ett jobb som jag inte kan avstå, imorgon? Vad händer med allt det ovan, det som känns viktigt i min vardag idag? Vad gör alla de som inte har fått tre månaders paus mitt i livet, som bara kan göra det ovan inklämt en kväll eller helg? Jag är privilegierad som får den här tiden hur kort eller lång den än blir.

Visst handlar det om val. Det handlar om att hela tiden göra val, prioritera, balansera och kapitulera. Det är ett krig med sig själv man inte kan vinna. Fredligt ta steg för steg, dag för dag, inse att förutsättningar förändras och man kan inte gräma sig över det man inte kan eller får, bara utgå ifrån nu och vad som är möjligt i denna stund.