Ett beslut som verkligen påverkar vardagen!

Ibland när man hör talas om något för första gången så börjar det plötsligt dyka upp överallt. Det kan vara ett nytt uttryck, en person, musik, mode eller ett fenomen.  Det jag uppmärksammat nu är att fler och fler säger upp sig. Bara så där, utan någon plan och utan ett nytt jobb.

För inte så många år sedan var det inte aktuellt att säga upp sig utan att ha ett nytt arbete. Det var allmänt känt att ett nytt jobb var lättare att få om man redan hade ett. Men något har hänt. Än den ena än den andra säger tack och adjö. Många har varit länge på sina arbetsplatser, men inte alla. Det går inte att se en röd tråd. Förutom möjligen att de flesta är i åldersspannet 40-50, eller beror det på att de flesta jag känner är i den åldern? Beror det på just åldern? Barnen börjar bli större och man är inte lika beroende av att ha en trygg anställning där man kan vabba och hämta som man vill. Är det tanken på att 50-strecket närmar sig och insikten, skräcken om att det är nu eller aldrig, som infunnit sig?

Kanske har detta alltid varit ett fenomen i den här åldersgruppen. Det kan också vara något nytt som uppstått i parallell med delningsekonomin. Inte äga bil, sommarstuga eller prylar. Man ska hyra vid behov, låna av vänner och samäga istället. En frihetskänsla som skapar mersmak. Ingen ska äga min tid eller mitt kunnande. En växande grupp frihetstörstande 70-talister blir frilansare, konsulter och egenföretagare samt välgörare. För någonstans önskar man att de tar av sin nyvunna tid och delar den med de som behöver stöd och hjälp.

Det finns också de som tror att allt kan förklaras av en ny tidsålder. New age-förespråkare pratar om Vattumannens tidsålder. De är dock inte ense om denna har inträtt eller ska inträda. Hävdar man att den började vid det magiska datumet 2011-11-11, tror man också att människor kommer att söka sig inåt och lyssna till sig själva, inte följa regler och ramar.

Oavsett varför är det fascinerande och inspirerande med alla dessa personer som varit lojala, hängivna arbetstagare under många år, som kastar sig ut och inte vet var de ska landa.

Nu råkar jag vara en av dem. Jag möter bara positiva reaktioner och uppmuntran. Jag tror att jag inspirerat flera andra, om inte att göra samma sak så åtminstone att stanna upp och reflektera. Mitt personliga beslut var också inspirerat av andra, men mycket genomtänkt och grundat. Åtminstone vill jag tro att det var det.

Men vem vet, Vattumannen kanske hade ett finger med i spelet? Det får tiden utvisa.