Jag är inte rädd för så mycket, en ganska modig person som tar mig an det mesta. Åtminstone tror jag det, tills jag står där.  Men inget är som detta, hellre svarta isiga pister, flyga paragliding över alptoppar, rollercoasters på Great America, stå på en scen framför hundratals personer, lifta i Baskien, säga upp mig, föda barn ja det mesta är en baggis jämfört med detta.

Vad är det då jag pratar om som är så läskigt? Jo, längdskidåkning. Det finns ingenting som får mitt hjärta att banka av stress så som att stå på dessa tändstickor till skidor. Benen skakar bara jag ser en lutning. Och mycket riktigt, så klart jag ramlar.  Inte på sidan, utan rakt framåt med näsan centimeter från skidspetsarna. Eller bakåt. Som en liten leksaksclown som ramlar framåt och bakåt, framåt, bakåt utan stopp. Det är jag på längdskidor.

Min östersundsfödda väninna tog ut mig på en tur. För Viktoria är längdåkning som att cykla, alla kan. Inte jag. Vi tog några glada selfies innan vi gav oss ut, eller rättare sagt hon gav sig ut. Jag ramlade så många gånger innan vi ens nått spåret att till och med hon förstod att det inte skulle sluta väl. Tårögd, frustrerad och arg på mig själv. Så blir jag när jag inte kan åka. Hur kan det vara så svårt? Hur?

Jag såg filmen ”Trevligt folk”, en underbar film (tv-versionen är alldeles för lång, se filmen istället) om de somaliska killarna i Borlänge som lär sig att åka skridskor för att delta i Bandy-VM för Somalia. Jag led med dem när de tog sina första skär på isen. De ramlade och de slog sig, men de fortsatte och fortsatte. De hade ett mål, ett tydligt och klart mål, som de lyckades uppnå. Helt fantastiskt.

Vad är då mitt mål med skidandet? Varför vill jag, vid 44 års ålder, lära mig att åka skidor? Något som jag före 43 års ålder gjort två gånger i mitt liv, varav en gång med östersundsväninnan. Det är definitivt inte Tjejvasan som är målet, det är ju en utopi. Precis som det aldrig var maraton när jag började springa, eller triathlon som var målet när jag började crawla.

Målet är mycket enkelt, eller åtminstone trodde jag att det var enkelt, jag börjar mer och mer tvivla på att jag kommer att kunna åka mer än runt, runt på en preppad idrottsplan. Målbilden är mer en drömbild. Jag går helt enkelt på tur i fjällen. Solen gnistrar i snön och utsikten över fjälltopparna är milsvid. Jag har kaffe, ostmackor och en apelsin i ryggan. Jag har gott sällskap, kanske Viktoria, kanske hela familjen.

Fördelarna med längdskidåkning är så många, förutom närheten till naturen och motionen är det enkelheten. Som inbiten nedförsåkare är jag trött på tung utrustning, liftköer, trängsel i toppstugor, dyra liftkort och stugor. För att inte tala om alpresor som kostar mer för en familj än insatsen till en mindre sommarstuga. En alpresa som lika gärna kan sluta i att man spelar kort på ett café, för att det numera mest regnar i backarna. Ändå blir jag sjukligt avundsjuk på de som åker till Alperna. Min barndoms sportlov som jag så innerligt vill uppleva igen.

Surt sa räven. Så för att trycka undan min avundsjuka, distanserar jag mig helt från utförsåkningen. Vägrar att sätta mig i klorna på girig skidmogul ännu en vecka för att få åka i halvdanna backar, och satsar på längdskidåkningen, där jag känner mig fri från måsten och kan stå där uppe på fjälltoppen i solgasset och bara njuta.

Om det inte vore för det där förbannade spöket i huvudet som tagit över hjärtslag och benmuskler. Som gör att jag är livrädd för att fastna i spåren, inte kunna stanna och styra mina skidor så som jag kan när jag åker slalom. Jag ramlar och slår mig, både mentalt och fysiskt. Det gör ont att åka längd.

Det finns bara en utväg. Att gå en kurs. Jag ska nog lära mig detta, också. Och jag är så innerligt glad att första lektionen går på Stadion, inte en lutning i sikte, bara runt, runt på en preppad idrottsbana. Sen kommer jag upp till dig Viktoria , då ska vi dra upp på fjället och äta apelsiner i solgasset! (Möjligen tar jag av mig skidorna och går ner, jag lovar inget!)